tisdag 22 december 2015

Public Service bör stå självständiga från Vetenskap och Folkbildning

Pressen kallas som bekant den tredje statsmakten. Att vara journalist innebär att under ett strängt sanningskrav granska makten och vaka över tendenser till korruption och kriminalitet.

I pressens uppdrag ligger även att värna om enskildas rätt och integritet. Det blir märkligt om en public serviceinstitution som Sveriges Radio eller Sveriges Television bereder väg för grovt förtal av enskilda människor. Det gäller inte minst mot dem som har en annan uppfattning än majoriteten och etablissemanget. Ett område där vi kan se en diskutabel journalistik är hälso- och sjukvård och särskilt naturmedicin.

Argument för mediers angrepp hämtar de ofta från "vetenskap och beprövad erfarenhet", en devis som dock saknar precis vetenskaplig och laglig grund. Motiven bakom attackerna verkar snarare vara andra. Vore det fråga om rena hälsoargument så skulle metoder och preparat som visat sig framgångsrika utsättas för vedertagna tester. Nu har i stället sådan forskning motarbetats och stoppats. Här har sammanslutningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) fått eller skaffat sig en viktig roll vad gäller att försvara läkemedelsindustrins intressen. VoF utnyttjar även sina kontakter med public service för sin verksamhet. Det finns en rad exempel där såväl Sveriges Radio som Sveriges Television genom sådan samverkan bryter mot sin policy och sitt uppdrag då det gäller att stå självständiga från politiska, kommersiella och andra intressen i samhället.

Ett exempel är angreppen på dr Erik Enby i programmet Kropp och Själ den 1 april 2014. Inslaget bar den ledande rubriken "Doktorerna som inte går att stoppa". Det fälldes efter anmälan till Granskningsnämnden men skadan för de berörda var självfallet redan skedd. Programmet ledde till en anmälan om åtal och dr Enby befinner sig fortfarande under förundersökning vilken även har inbegripit husrannsakan. Nämnda radioprogram blev således utgångspunkt för åklagarens åtgärder.

Ett annat exempel är det som vi såg i Almedalen (7 juli 2011) då VoF i samverkan med SVT i en öppen debatt skulle ges tillfälle att håna homeopati. En insats som vändes till ett fiasko. Märk väl här handlar det inte om vad man tror eller inte tror om homeopati utan om att SVT tagit ställning för att promota ett spektakel. Ett annat sådant spektakel var då Christer Sturmark i TV fick möjligheten att 2005 lansera sin "kristallkulan" som var en replik på James Randis "hoax" angående mediala fenomen. Hur SVT kultur så sent som 2015 kan ta på sig att sända en "dokumentär" om Randi som i sak grovt förtalar Geller är också märkligt – det vill säga utan viss kännedom om bakgrunden. SVTs kulturredaktion gör möjligen det man blir ålagd till utifrån. Det är här ganska upplysande att ta del av vilka VoF rosat och risat i sina utmärkelser för få en uppfattning om hur man agerat inom svensk public service.
Mängden program som blivit skyltfönster för VoF/associerade är imponerande, från nyheter till vetenskap, till hälsa, kultur och nöjesprogram (SVT: Vi i femman och Skavlan).

Ett annat exempel gäller hjärnforskaren professor Martin Ingvar vid Karolinska Institutet, som länge anlitades när det gällde att i etern ge förmodad tyngd åt  de personer som SVT och VOF ogillar. Efter en märklig affär där Ingvar erhållit 43 miljoner forskningspengar (Osher Centrum) men använt dem på annat sätt än som angetts i hans ansökan, har han närmast försvunnit från medierna och istället har hans stridsbroder Dan Larhammar (VoF) beretts plats där. Att public service utnyttjas på sådant vis står knappast i överensstämmelse med dess uppdrag och policy.
Idag använder Public Service sig av externa programleverantörer som produktionsbolagen FILT och Tredje statsmakten. Båda dessa går i VoFs ledband.

2011 var det uppenbart produktionsbolaget Tredje Statsmakten/Mediernas radioprogram hade samhörighet med VoF. Då nekade programledaren Martin Wicklin till något samröre. Några månader senare, 2012, belönades han och Truedsson av samma VoF som ”Årets folkbildare”. 2Prissumman var 25 000 kr och priset bidrog alltså ytterligare till samkänslan mellan VOF och public service.
En kontakt 8 dec 2011 med ledningen på Sveriges Radio där journalistiken och etiken i VoFstyrda program ifrågasattes besvarades med att andra program ger andra perspektiv. På frågan om " vilka då?" gavs inget besked.

Fast VoF har ett betydande inflytande, har det ännu inte behandlas som det särintresse det är eller granskats för sin roll gentemot SR och SVT. Dessa har som bekant ett folkbildande uppdrag och det är givetvis inte märkligt att man då söker kunskap från olika håll. Man följer dock inte riktlinjerna om man så som skett slår följe med en ensidig, propagandistisk organisation som gynnar en ideologi som kan ifrågasättas. I praktiken har Vetenskap och Folkbildning fått egna redaktioner inom SR och SVT. Denna gynnade situation är tämligen unik. Att VoF agerar "diskret" har dock hittills skyddat dem från att granskas av dem som de belönat.

Låt oss påminna oss Sveriges Televisions Public Service uppdrag Detta innebär att:
  • SVT:s utbud präglas av demokratiska och humanistiska värden.
  • SVT:s verksamhet bedrivs självständigt i förhållande till politiska, kommersiella och andra intressen i samhället.
  • SVT ska vara opartiskt och sakligt. Tycker man att vi bryter mot det kan man skicka en anmälan till Myndigheten för radio och tv.
Första punkten medför en erkänt svår balansgång. Att så frekvent som sker släppa fram företrädare för  VoF gör att den punkten inte nöjaktigt lär kunna upprätthållas.
Varken SR:s eller SVT:s verksamhet bedrivs därmed självständigt. Tvärtom kan misstänkas att man står under starkt inflytande av Vetenskap och Folkbildning
SVT och SR har till exempel inte varit opartiska eller sakliga när det rört svininfluensan, inslag om komplementär medicin och i en del livsåskådningsfrågor. Här har VoF och de myndigheter och bolag man stödjer gång på gång kunnat använda SR och SVT som språkrör för sina synpunkter och sin propaganda.

Nyheter, fakta, Text-TV och flera program och redaktioner har berörts av en inriktning som gör att Public Service’ integritet allvarligt kan ifrågasättas. Vi har likaså sett hur VoF och dess associerade agerar om det kommer innehåll  i radio eller TV som enligt dem är oönskat. De utdelar då ”skampriser” och gör anmälningar. De har givetvis samma rätt till detta som andra – det viktiga här är att det antyder hur den agenda ser ut som de i sin samverkan med SVT söker förverkliga. I många år har dessa skampriser rapporterats av public service som om de vore en framgång för vetenskapen när de tvärtom tycks vara en seger för intoleransen. Man kan notera att övriga medier inte längre ger dessa skampriser någon uppmärksamhet.

För att hedra Dag Stålsjö, SVT producenten som var den första att drabbas av VoFs skampris, (1987) bör public service göra upp med sin historia och befria sig från de osunda kopplingarna till VoF.

Börje Peratt

Börje Peratt: Näthuliganismen missbrukar yttrandefriheten