tisdag 24 februari 2009

Feminismen

Kunskapskanalens reprisvisning av den berömda filmen om paneldebatten kring "Womens Liberation" 1971 med Norman Mailer som moderator var ett kärt återseende. ABF arrangerade i samband med visningen en egen efterföljande paneldebatt i Stockholm 2008. Moderator nu var Claes Borgström (Jämställdhetsombudsman) och på scenen satt fyra kvinnliga representanter för feminismen; Gudrun Schyman (kunnig och mångfacetterad), Athena Farrokhzad (?), Anna Wahl (Docent vid KTH) och Kajsa Borgnäs (ordförande i socialdemokraternas ungdomsförbund). Det mest iögonfallande var väl Kajsa Borgnäs påstående att de enda äkta feministerna kommer från den politiska vänsterkanten. Det påminner om vänsterpolitikerna på 70-talet som tävlade om vem som var den bästa och mest riktiga socialisten. Vilket ledde till att vänsterrörelsen "förökade sig genom delning". Det som är påtagligt i det feministiska "samtalet" är att man anser att hotet och det enda hotet är patriarkatet och kapitalismen. Jag håller med om att patriarkatet är den största fienden och hotet mot hela mänskligheten. Men den kvinnliga makten och matriarkatet kan också ställa till problem. Att kvinnor kan missbruka makt och undslippa ansvar tycks annars lika overkligt som att en man kan ta ansvar för och sköta om både familj och barn i ett jämställt hushåll. Några centrala frågeställningen är - Rättvisa, frihet och säkerhet. Både på ett individuellt plan och som familjebildare, arbetstagare och samhällsmedborgare. Att det enbart är män som står i vägen för kvinnor är fel. Ett stort problem är att det i den kvinnliga kulturen tycks finnas inbyggt ett konserverande av normer och levnadssätt som hotar och inskränker kvinnors liv. Och detta fenomen finns i västvärlden (med hysteriskt mode och plastikoperationer) , i Mellanöstern (med slöjan som symbol), I afrika (det är kvinnor som omskär flickebarn inte män och det är både kvinnor och män som kräver omskärelse) i Asien och resten av världen  (kvinnor kräver att tvångsäktenskap ska genomföras)  och i Amerika (kvinnor stoppar feminismen). Så problemet är globalt. Att förminska det till patriarkatet och kapitalismen är att begränsa möjligheterna till en förändring. En viktig del i denna förändring är att äga sig själv, äga sin rätt till sin kropp och sitt liv och äga rätten att leva fritt och självständigt. Och en del i denna utveckling innebär att skapa sig arbete och ha fullt stöd och rätt till det tuffaste jobbet av alla att sköta hem och barn. En uppgift som i ett jämställt samhälle delas av mannen och kvinnan.
Det finns som Gudrun Schyman sade så många områden som vi måste arbeta med. Och ett av dessa är att skapa säkerhet och trygghet. En kvinna ska kunna gå säker överallt, både hemma och ute. Ett av de mest uttjatade områdena är "lika lön för lika arbete". Men även det är en moraliska fråga som inte löser sig med kapitalismens död. Dock tror jag på en kvotering - lika många män som kvinnor i regeringar och andra maktsammanhang. Alltid 50 /50

måndag 23 februari 2009

Bonus-VDn´s tid är förbi

Sötebröds-VDn och Syltburkschefens tid är över. Barack Obama visar vägen och kräver en ny ledarskapsmoral. Men problemet är faktiskt styrelserna som lever i föreställningen att bonus är redskapet att få den ledare man vill ha i företaget. Något som visar att vi behöver styrelser med en annan kompetens och moral. 
Det finns många riktiga och bra ledare som är beredda att göra ett utmärkt jobb till en skälig lön. Samma arbetsmoral avkrävs dem som man avkräver sina anställda. 

Sveket mot folket
När Tredje AP-fonden gav sin  VD Kerstin Hessius ett "incitament" bröt man inte bara mot AP-fondens eget reglemente som förbjuder bonusar. Man stal från aktieägarna, dvs svenska folket. Och stöld är vad som i själva verket har pågått under alla dessa år bonusar, gratifikationer och incitament härjat i styrelserummen. Det är inget annat en legaliserad extremt grov kriminalitet. Varje företag bör i renlighetens namn nu uppvisa en bonusreglerad löneavtalspolicy som ska kunna bestraffa styrelsen strängt vid lagbrott.

Lönetak - Hårt reglerad bonus 
Barack Obama föreslår lönetak utan bonus. Kanske ska det ändå finnas denna möjlighet. En eventuell bonusnivå bör var kopplad till företagets sämsta anställningslön. Låt oss maximera bonus till fem lägsta månadslöner. Dessutom ska bonusen endast kunna betalas ut i efterskott då ett företag kan redovisa en faktisk produktionsvinst. Och denna resultatnettovinst ska överstiga en eventuell bonusutbetalning med minst 20 gånger. 
All slags neddragning, försäljning av fast egendom eller liknande ska inte betraktas som bonusgivande. 
Vi har den miljömärkta svanen och vi har öronmärkning låt oss nu få en "rättskaffenhetens" märkning av företags avtalspolicy för sitt ledarskap. Varför inte ett vanligt enkelt hänglås.

måndag 16 februari 2009

Kulturens rötägg

Idag den 16 februari 2009 tycks upplösningen av moral och regelverk stå på spel. Pirat bay har dragits inför rätta. Inte en dag för sent. Deras aktivitet går ut på att rättfärdiga stöld. Och deras försvarare vill ha rätt att stjäla. Samma dag diskuteras i TV den så kallade "Graffiti"-konstnären som sprejade ner en tunnelbanevagn och sedan kastade sig ut genom fönstret. Det man försöker upphöja till konst är vandalisering, obehärskat klotter, miljöförstöring och grovt psykiskt angrepp på oskyldiga.  Galleristen Anders Brändström menar att det är god konst men skulle inte försvara en aktivitet som skadar människor eller barn?! T-baneresenärer blev naturligtvis skadade. Allvarligt skrämda, chockade och i något fall rent av traumatiserad. Hur vet du  Anders Brändström att det inte fanns barn på perrongen då en man kastade sig ut genom fönstret? Det är sådana här händelser som får människor att stanna hemma och inte våga ge sig ut. Särskilt inte åka tunnelbana. Konstkritiker Ingela Lind flummar iväg om att "det kanske inte har hänt, vi vet inte". Då sitter ändå en SL representant där i TV-studion och kräver 100.000 i ersättning för ett vandaliserat tåg. Skulle han kräva skadestånd för något som inte har hänt? Ingela Lind sluter sig till idioterna som säger samma sak om "Förintelsen". Hennes verklighetsförankring är på en nivå som visar att hon lever i en skyddad verkstad. Har man åkt T-banan och sett vad som händer då någon utsätter andra för våld eller varit med i en vagn där sprayare vandaliserat den så vet man att oftast är det ingen som "lägger sig i". Jag har kommit in i en fullsatt vagn där en man ligger på golvet döende av hjärtinfarkt. Ingen i vagnen reste sig eller gjorde en antydan för att hjälpa människan. Jo jag försökte men det var för sent. Jag har också kommit in i en vagn där två män trakasserade en färgad. Ingen i vagnen gjorde något för att hjälpa den färgade. Jag bad den trakasserade att sätta sig bredvid mig och åkte på en smäll från våldsmännen. Men hur många är beredda att utsätta sig för en "onödig" risk. Civilt kurage är nog ganska ovanligt. Dessa kulturens företrädare redovisar en annan brist på moral och omdöme och sänker kulturen i vanliga människors ögon. Konstfack har förlorat sig i vandalismens och brottets skola. Jag hoppas att Pirate bay representanterna får dryga böter, absolut mångmiljonbelopp eller hellre miljardbelopp och att den T-bane vandaliserande konstnären hamnar på rättspsyk på obestämd tid för det är där han hör hemma.

lördag 14 februari 2009

Annika, TV-dokumentär av Tom Alandh

Före jul gick "Vi som överlevde Rågsved", en dokumentär av Tom Alandh. Jag satt med mina veteranhockeygubbar i omklädningsrummet och pratade om den filmen och nån sa "Vad är det som gör hans filmer så bra". Igår kväll såg jag åter Annika - ett brott, ett straff, ett liv från 1999. Det är fascinerande hur Tom med sitt lugna tempo lyckas berätta en tragisk historia så dramatiskt. Det tvingar till både eftertänksamhet och engagemang. Janis Joplins musik skapar en slags underton och fördjupar ödet. Annika, alla som känner henne porträtterar henne som den snällaste och vänligaste av människoväsen. Vad som orsakar hennes självdestruktivitet tycks vara en traumatisk omställning redan som 13-åring, då hon flyttade från svenska förhållanden till ett Amerika där den nya supersnåla styvfadern bodde. Skilsmässan och kraven skapade en vanmakt. Vägen ut ur detta fängelse var män som var fria och där Annika fick uppleva något av friheten.
Det ligger något motsägelsefullt i att kalla Annika passiv. Hon rymde ju! I Kaliforniens flower power kultur blev hon snabbt offer för narkotika och ganska snart även prostituerad. Vad som händer då är ju att personligheten förändras. Moralen förändras. Man jagar kicken, kravet på njutningen som fördärvar allt det goda man lärt sig, hjärnans belöning som skapar sin egen "moral". Den kriminella lojaliteten fjärmar människan från allt det goda och ersätter självförverkligande med destruktiva nödlösningar.

En passiv personlighet
Många i dokumentären säger samma sak. Annika var passivt offer för några mäns negativa inflytande. Jag håller inte med. Hon försökte flera gånger bryta mönstret med avgiftning och rymningar från familj och män. Men hennes misslyckanden, hennes självförakt och självdestruktivitet drog henne ändå mot avgrundens slutmål. Hon var med då en man och sedan en polis mördades. Livstid! En neddrogad prostituerad som råkar vara på fel plats i fel ögonblick. Nej, hon valde själv den destruktiva man som visade sig vara en mördare. Hon fortsatte med honom efter det första mordet och hon försökte hjälpa mördaren ladda pistolen då de åkte fast. Hon klev in i den skjutna polismannens polisbil. Hon var inte passiv!

Rättvisa
Att Bush aldrig benådade Annika är inte konstigt. Bush är själv en psykopatpersonlighet som saknar all förmåga att benåda. Kanske den nya USA regimen under Obama kan ge henne en ny chans. Om vi jämför med Juha Valjakkala den finske mannen som mördade en hel familj i Åmselemorden så har aldrig Marita Routalammi, den kvinna som var med Juha, fått ett livstidsstraff. Och Juha Valjakkala är idag fri. Ett värsta och farligaste sorten rovdjur har släppts ut i samhället. Rättvisa skipas på olika sätt.

söndag 8 februari 2009

Flockledaren Cesar

Hundpsykologen Cesar Millan är känd från TV som "Mannen som talar med hundar". Han lär egentligen lika mycket oss människor hur vårt kroppsspråk förmedlar vår energi (state of mind) och hur viktigt det är med lugn och balans. Naturligtvis fungerar kroppspråket också mellan människor. Men Cesar är noga med att hålla isär hur man förhåller sig till människor och hur man bör förhålla sig till en hund. Vi sätter inte koppel på en människa. I alla fall inte ett synligt och konkret. När Cesar visar hur man kan använda kopplet för att skapa trygghet och en kommunikationslänk så är det mycket mer än kontroll. Han lockar en hund att lära sig gå med att samtidigt hålla upp hunden och dra försiktigt i kopplet. Något som imponerar är Cesars tålamod, positiva energi och tydliga och klara metod. Hans lyhördhet, känslighet och förmåga att kommunicera med både människa och djur ligger på en nivå som gör honom till förebild och vägledare för oss alla. En i sann mening andlig Guru.

söndag 1 februari 2009

Modiga kvinnor

Den danska journalisten och filmaren Lene Johansen har gjort en serie intervjuporträtt med Modiga kvinnor. Ilda Boccassini är en av dessa modiga kvinnor, maffiaåklagare och rättssamhällets försvarare.
Boccassini satte dit Falcones mördare. Hon åtalade Italiens premiärminister Silvio Berlusconi för korruption.
Berlusconi friades för att han var premiärminister. Likhet inför lagen lades således åt sidan. Och statens överhuvud får i Italien möjlighet att begå grova lagbrott som inte på något sätt gynnar vare sig folket eller staten utom just Berlusconi och hans skumma affärer.
Boccassino förlorade "vänner" som inte längre vågade vara i hennes närhet på grund av hoten från Berlusconis klan. Boccassino har haft modet att utmana de mest vedervärdiga kriminella uttrycken och står under ständigt beskydd. Jag ber för henne och tackar Lene Johansen för reportaget.